Så lärde jag mig älska olympiader

Mitt intresse för olympiader började i samband med OS i Melbourne 1956. Jag var då en tioåring som låg på Flensburgska barnsjukhuset i Malmö. Där lyssnade jag på ångradion och Lennart Hyland. Jag glömmer aldrig Lennarts bedrövelse över att dåtidens svenska världsstjärna, höjdhopparen Bengt Nilsson, när han rev ur sig på 1,92. ”Benke” som han kallades för, borde egentligen aldrig ha åkt till Australien. Hans höft var trasig men tvingades, mer eller mindre, att ändå ställa upp i tävlingen. Det var en ledarskandal och jag blev förtvivlad över Bengt Nilssons öde. Och fast, för framtidens olympiader skulle bli min melodi.
Jag har sedan dess följt samtliga olympiska spel. När OS gick i Rom 1960 blev det premiär för TV. Några snuttar visades på eftermiddagarna. Det räckte för att jag skulle stanna hemma och skolka från skolan.
OS i Tokyo 1964 var helt värdelös. TV-tekniken fanns inte. När tävlingarna kom bandade till Europa växte det kraftigt med mossa på allt sammans. De kunde vara ett dygn gamla.
Den första stora TV-olympiaden var 1968 i Mexico City. Det blev många nattpass, visserligen små sittningar om man jämför med Seoul 1988. En gång gick jag på kl. 12:00 på dagen och släckte TV för lite sömn 24 timmar senare. Korkat, visst, självklart, men är man sportnörd så är man. Älskar man olympiader, så gör man det till ”the bitter end”.
En av mina favoritböcker är "Olympiska spelen 1932" som kom ut 1933. OS gick i Los Angeles i ett soldränkt Kalifornien. Den svenska truppen startade sin resa den 5 juli med båt från Göteborg. Den 14 juli kom man fram till New York. Därefter tåg via Chicago till Los Angeles och kring den 19 juli var man framme. Bara en sådan sak.
Nu ser jag fram mot spelen i Peking. Det ska bli spännande. Även denna gång, liksom 1956, sätts vårt guldhopp till en höjdhoppare, Stefan Holm. Fast ingen blir förvånad om en svensk skytt eller fäktare eller… tar hem en guldmedalj. Det har inträffat förr.

OBS: Ovanstående bildtext är samtidigt en syntest. Jag räknar med att de flesta som orkar igenom min kria är gamla stötar som jag. Fixar du bildtexten har du inte gula fläcken...