Cykelloppet som kunde bli min död

Vi har läst om dom. Vi har följt dom på TV. Cyklisterna. Eliten. Fakirerna. Bernt Johanssons guldlopp i Montreal-OS 1976. Klassiska TV-bilder. Linjelopp.
I Peking lördag morgon svensk tid trampar Thomas Lövkvist. Linjelopp 24 mil.
En gång körde jag mitt linjelopp. 4000 startande. I Köge. Många danska elitcyklister. Och jag. Amatör. Själland Runt 319 km. Nästan 32 mil.

Min cykeltröja hade jag fått av Bernt Johansson. Stalltröjan när Bernt blev proffs i italienska Fiorella Moccasin 1977. Det var en stolt cyklist som startade i Köge, Danmark, vid 22-tiden en fredagskväll. Jag var bra tränad med tempokörning i 9 mil sex dagar i veckan. Nu skulle jag betvinga demonerna.
De första timmarna i den ljumma danska sommarnatten gick lätt. Det sjöng i ekrarna. Efter depån vid Tjäreby och 153 km cykling fick jag punktering. Nej, inte i mina keflardäck utan i kroppen.
Det danska landskapet började gunga. Magen började sjunga. Det blev tvärstopp. En snabb rusch ut i ett danskt betesfält lättade på trycket. Näsduken fick offras. Nästa stopp. Ett nytt betesfält. Ingen näsduk. Ny depå efter 185 km. En vinglig färd in på närmaste bajamaja. Bernt Johanssons cykeltröja laddades med toapapper. En laddning trycktes in under sadeln. Nya fält, denna gång sädesfält. Omväxling. Helt slut. Cyklade på ren vilja.
Efter 250 km störtade jag samman med hojen över mig i ett dike. Fick knappt luft. Såg livet rinna förbi. En följebil stannade och ville plocka upp mig.
"Aldrig, kved jag, har jag kommit så här långt ska jag min själ skita mig igenom loppet."
Fortsatte. Nu var det inte bara magen som skriade utan hela kroppen. I en backe gick vänster knä sönder. Jävlar vad ont det gjorde. Livet blev en smärtsam dimma. Kunde inte tänka. Danmark åt helvetet.
Vid den sista depån i Osted efter 296 km förbarmade sig en sjukvårdare. Lindade mitt trasiga knä. Ska du inte bryta? "Nä, finns inte på kartan. Bara några mil kvar."

Jag rullade i mål alldeles ensam exakt kl. 19:34 på lördagskvällen. Köge i lördags fylla. Jag mer död än levande, men vid liv. Trots allt. Borde lagts in på sjukhus. Det gjordes lite senare. Prognos: njurcancer. Läkaren skakade allvarligt på huvudet och sa skarpt:
”Du har cyklat 319 km med en allvarlig cancer i kroppen. Nästan 32 mil. Du kunde lika väl varit död. Du har haft tur.”
Jag opererades akut. Fem i tolv. Jag överlevde, fast det är en annan historia.