Jag har fått betalt med två medaljer för allt slit i den nötta TV-soffan. Tack Silver-Gustav och Silver-Emma för ni skänkt mig olympisk glädje.Annars börjar det bli segt nu: enormt trött på den amerikanska nationalsången i gryningen, rena indianöverfallet.
Givetvis beundrar jag torpeden Michael Phelps. En historisk idrottsman. Den störste någonsin. Större än finnen Paavo Nurmi med 10 guld. och större kan han bli, om det går. Och det blir Michael Phelps.
SVT fortsätter och gör ett kanonjobb. Hur skulle jag kunna klaga då hela OS fullständigt väller över mig. När det hettar till på kanalerna kopplar jag in bild-i-bild-TV. Jag får inte nog utan t o m slår över till dansk TV som också kör hårt. Här kan man njuta av den fjäderlätta sporten badminton som verkar bannlyst i SVT.
Fast jag säger bara André Pops, eller Poppen som Söderberg kallade honom för. Poppen är lysande. Poppen tar sport på allvar. Poppen älskar verkligen OS. Poppen kommer hem till mig i TV-soffan varje kväll. Han reder ut saker och ting som jag inte fattat
Däremot kan man släcka ner Olssons studio. Rickard Olsson med OS-rökta gäster blir till ett kräkmedel så dags. Sportnörden Erik Hörstadius tycks också helst vilja gå och kasta upp. Jag förstår honom.
På fredag börjar friidrotten. Då, mitt herrskap, börjar OS på allvar. Jag ska köpa nya startblock till dess. De gamla är från Mexico City, där olympiaden gick 1968. Då nattvakade jag hemma hos Herbert i Ljungskile. Tankade pilsner, åt tyska korvar och njöt av den första riktigta TV-sända olympiaden.
Visst är jag mossig men en jävla vass mossa.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar